När mörkret faller händer något märkligt i trädgården. De stilla trädgårdstomtarna lämnar sina platser och ger sig ut på nattliga äventyr.
Morris vet mer än människorna anar. Han följer tomtarna, håller ett vakande öga på dem och hjälper till när djur hamnar i svårigheter.
Samtidigt börjar Märta lägga märke till små spår, märkliga skuggor och saker som inte riktigt går att förklara.
En varm och spännande berättelse om vänskap, mod och hemligheter som bara visar sig när natten har blivit riktigt stilla.
Auszüge aus dem Buch
Skuggan som lämnade tomten
Jag heter Morris och bor i det gula huset längst ner på gatan, även om människorna som bor där fortfarande tror att det är de som äger huset. Jag låter dem hållas. De sköter maten någorlunda, öppnar dörren när jag vill gå ut och har förstått att den stora fåtöljen vid fönstret är min. Man ska inte kräva mer av människor än de klarar av.
I trädgården står en trädgårdstomte som heter Algot. Människorna vet förstås inte att han heter det. För dem är han bara den där gamla tomten vid grinden, men jag har känt honom i flera år. Han är vänlig, pålitlig och ovanligt stolt över sitt skägg, trots att en koltrast brukar använda det som utkiksplats under våren.
På dagarna står Algot alldeles stilla med sin lilla lykta framför magen. Han säger ingenting, blinkar inte och rör inte så mycket som ett finger. Regnar det blir han blöt. Snöar det får han snö på luvan. Ibland går människorna förbi och skrattar åt hans nötta färg och sneda leende, men det bryr han sig inte om. Han väntar bara på kvällen.
Det var sent den kvällen då allt började. Månen hade kommit fram mellan molnen och lyste över trädgårdarna, medan de sista människorna gick in, stängde sina dörrar och drog för gardinerna. Jag låg på muren och tvättade ena framtassen när jag hörde Algot harkla sig nere vid grinden.
– Är kusten klar? frågade han.
Jag såg mig omkring. Ett fönster lyste fortfarande i huset mittemot, men ingen stod där och tittade ut.
– För tillfället, sade jag. Men Märta och Sigge brukar komma förbi snart.
– Då får jag skynda mig.
Algot rörde sig inte. Det gjorde trädgårdstomtar aldrig, åtminstone inte på det sätt som människor förväntar sig. Först reste den sig som en mörk dimma ur gruset, sedan fick den armar, ben, luva och skägg. När den var helt fri stod Algot framför mig precis som jag kände honom: liten och stadig, med vänliga ögon, röd luva och en grön rock som människor aldrig kunde se.
– Kvällsmöte under eken, sade Algot. Det har kommit ett meddelande från kråkorna.
– De överdriver, sade jag.
– Ofta, medgav han. Men inte alltid.
Han hann precis ta två steg innan jag hörde Sigges tassar mot gångvägen. Algot kastade sig åt sidan och gled in bakom häcken, just som Märta kom runt hörnet med hunden i koppel.
Sigge stannade tvärt. Han kunde inte se Algot lika tydligt som jag, men han kände genast igen honom och började vifta så ivrigt på svansen att hela bakdelen följde med.
– Kom nu, sade Märta och drog försiktigt i kopplet. Det är bara den gamla trädgårdstomten.
Sigge satte sig ner och stirrade mot häcken där Algot gömde sig.
– Det är ingen idé att försöka se oskyldig ut, viskade jag. Hundar går inte på sådant.
Algot svarade inte. Han väntade tills Märta hade vänt bort blicken, sedan rusade han över gångvägen och försvann bakom buskarna på andra sidan. För en människa såg han bara ut som en hastig skugga som fladdrade till i månskenet.
Märta stannade ändå.
– Såg du det där? frågade hon.
Sigge gav ifrån sig ett glatt skall. Märta tittade på trädgårdstomten. Stenfiguren stod kvar vid grinden med sin lykta framför magen.
– Det var nog bara månskenet, mumlade hon.
Människor säger ofta så när de har sett något de inte kan förklara. Månskenet får skulden för mycket som det inte har gjort.
När Märta och Sigge hade gått vidare följde jag efter Algot. Jag tog genvägen över muren och genom syrenhäcken, medan han färdades så snabbt att han ibland bara syntes som ett mörkt streck över marken. Tomtarna kunde ta sig långt på mycket kort tid, men de måste hela tiden undvika människornas blickar. En gatlykta, en bil som svängde runt hörnet eller en människa som oväntat tittade ut genom ett fönster kunde ställa till det.
Under den gamla eken väntade tre andra tomtar. Tilda stod närmast stammen med händerna i sidorna. Hon brukade leda mötena och hade för vana att se sträng ut när hon egentligen bara tänkte. Bredvid henne stod Vilgot, som alltid bar en ryggsäck fylld med rep, snören, nötter och sådant som han ansåg kunde bli användbart. Den tredje var lille Knut, vars goda vilja var större än hans förmåga att lyssna färdigt.
– Du är sen, sade Tilda när Algot kom fram.
– Jag blev nästan upptäckt av Märta.
– Nästan räknas inte, sade Knut.
– Det gör det visst, svarade Tilda. Nästan upptäckt är första steget till helt upptäckt.
Vilgot öppnade sin ryggsäck och tog fram en liten kotte, som han placerade mitt i ringen.
– Meddelandet kom från kråkorna vid bäcken, sade han. En hundvalp har tagit sig genom ett hål i staketet och kommit över på fel sida. Han heter Bosse och hittar inte hem.
– Är han skadad? frågade Algot.
– Nej, men han är ensam, och vägen ligger nära.
Alla blev tysta. Tomtarna kunde skämta om mycket, men aldrig om ett djur som var i fara.
– Då hämtar vi honom, sade Tilda. Vi går över bäcken, leder honom genom den gamla beteshagen och tillbaka till människorna som letar efter honom. Inga onödiga omvägar och inga märkvärdiga lösningar.
När hon sade det sista tittade hon på Knut.
– Jag har aldrig föreslagit någon märkvärdig lösning, sade han sårat.
Vi tog oss snabbt genom kvarteret och vidare mot bäcken. Jag följde efter i min egen takt. Katter förflyttar sig inte som tomtar, men vi har andra fördelar. Vi behöver till exempel aldrig förklara varför vi befinner oss på en plats där ingen väntat sig att se oss.
Bosse satt vid kanten av beteshagen och gnällde. Han var liten och brun och hade ett öra som stod upp medan det andra hängde ner, som om de ännu inte kommit överens om hur en hund skulle se ut.
När han fick syn på tomtarna reste han sig genast. För honom var de inte mörka skuggor utan vänliga små gestalter, och han sprang fram till Algot med svansen viftande.
– Såja, sade Algot och klappade honom över huvudet. Vi ska hjälpa dig hem.
Bosse försökte slicka honom i ansiktet.
– Det där betyder att han litar på dig, sade jag.
– Det känns mest blött, svarade Algot.
Planen var enkel. Tilda skulle gå först, Algot och Vilgot på var sin sida om Bosse och Knut längst bak. Jag skulle följa med och hålla utkik efter människor.
Det kunde ha fungerat utmärkt, om Knut hade låtit bli att hitta korvbiten.
Den låg under en bänk nära stigen, tappad av någon människa som uppenbarligen inte förstod värdet av mat. Knut tog upp den och lyste genast upp.
– Vi kan använda den för att locka Bosse åt rätt håll.
– Han följer redan efter oss, sade Tilda.
– Ja, men med korv följer han ännu bättre.
Innan någon hann stoppa honom hade Knut brutit av en liten bit och lagt den på marken. Bosse åt upp den, och Knut lade ut nästa bit några meter längre fram.
Till en början verkade det faktiskt vara en god idé. Bosse följde lydigt efter korven och höll sig på stigen. Problemet var bara att doften spred sig betydligt längre än Knut hade tänkt.
Först kom en igelkott ut ur gräset. Sedan dök två kråkor ner från ett träd. En räv visade sig mellan buskarna, och bakom oss hördes plötsligt Sigges glada skall.
Märta kom gående på stigen, fortfarande med kopplet i handen och med ett alltmer förvånat uttryck i ansiktet.
– Vad är det som pågår här? sade hon.
Framför henne gick Bosse. Bakom Bosse kom igelkotten. Ovanför flög kråkorna, och vid sidan av stigen smög räven och försökte se ut som om den bara råkat passera.
Knut höll den sista korvbiten i handen. Tilda vände sig långsamt mot honom.
– Inga märkvärdiga lösningar, sade hon.
– Det var en ganska vanlig korv, svarade Knut.
Nu gällde det att få Bosse hem utan att Märta såg tomtarna. Vilgot lockade bort kråkorna genom att kasta några nötter åt andra hållet. Jag tog hand om räven genom att stirra på honom på det sätt som bara en katt kan. Han förstod budskapet och försvann mellan träden.
Algot och Tilda ledde Bosse över den lilla träbron, medan Knut sprang framför och lade den sista korvbiten vid stigens slut. På andra sidan stod en pojke tillsammans med sin pappa och ropade efter hunden.
När Bosse hörde pojkens röst glömde han både korven och tomtarna. Han rusade fram, kastade sig mot pojken och fick honom nästan att ramla omkull.
Pojken skrattade och höll armarna hårt om honom.
– Där är du ju! Hur kom du tillbaka?
Pappan tittade mot bron. Märta kom fram med Sigge, och alla tre försökte förstå hur den lilla hunden hade hittat rätt väg i mörkret.
– Han måste ha följt efter något, sade Märta.
– Efter vad då? frågade pojken.
Märta såg bort mot träden. Tomtarna hade redan dragit sig undan, men en kort stund föll månskenet över dem och deras skuggor syntes mellan stammarna.
– Jag vet inte, sade hon. Kunde jag nästan se...
– Ingenting. Det var nog bara månskenet.
När människorna hade gått skyndade tomtarna hemåt. Algot nådde det gula huset strax före Märta och Sigge. Han gled genom grinden, ställde sig framför sin stenfigur och sjönk tillbaka in i skuggan vid dess fötter.
När Märta kom förbi stod trädgårdstomten precis som vanligt med sin lykta framför magen.
– Där ser du, Sigge, sade hon. Den har inte rört sig.
Sigge nosade vid grinden. Sedan hittade han en liten bit korv intill Algots ena stenstövel. Han åt upp den, satte sig framför tomten och viftade på svansen.
Jag låg åter på muren och såg Algots målade ansikte le i månskenet. Människorna trodde fortfarande att de inte hade fått någon förklaring.
Men Sigge visste. Jag visste.
Och nu vet du också.
[...]
Natten då fältet började dansa
Morgonen efter Bosses räddning stod Märta länge vid grinden och tittade på Algot. Hon gick först förbi honom med Sigge, men efter några steg vände hon och gick tillbaka. Sedan böjde hon sig ner så att hennes ansikte hamnade mitt framför tomtens målade leende. – Du har väl inte varit ute på äventyr i natt? frågade hon. Algot svarade naturligtvis inte. På dagarna kunde han inte ens höja ett ögonbryn, vilket ibland var synd eftersom det hade passat bra just då. Jag satt på muren och såg Märta undersöka honom från alla håll. – Jag börjar tydligen se saker på gamla dar, sade hon. Sigge nosade vid Algots stövlar och viftade på svansen. – Du är inte till någon hjälp, sade Märta. Sigge visste mer än hon gjorde, men hundar är bra på att bevara hemligheter när det behövs. De berättar allt möjligt med svansen, men människorna har fortfarande inte lärt sig att förstå den ordentligt.
När mörkret föll lossnade Algot från sin skugga vid grinden. Han hann knappt hälsa innan Klara berättade nyheten igen, den här gången med fler pauser och ännu större rörelser med vingarna. – Ett fält som sjunger, sade Algot när hon var färdig. – Det kan vara vinden, sade jag. – Vinden kan mycket, svarade Klara. Vi skyndade till den gamla eken, där Tilda, Vilgot och Knut redan väntade. Tilda lyssnade utan att avbryta medan Klara berättade om det avlägsna fältet, de märkliga ljuden och djuren som hade sett ljus röra sig över säden. – Hur långt bort ligger det? frågade Algot. – Långt för en katt och ännu längre för en människa, sade Klara. Knut såg genast ivrig ut. – Ska vi resa riktigt långt? – Om det behövs, sade Tilda. – Till ett annat land? – Inte den här gången. – Nästan till ett annat land? – Knut, avbröt Vilgot, platsen ligger på andra sidan flera skogar, två sjöar och en stad. Det räcker gott för en kväll.
Jag hade förstås sett tomtarna förflytta sig snabbt förut, men jag hade aldrig följt med på en längre resa. De kunde färdas genom skuggor på ett sätt som var svårt att förklara. En mörk skogsstig kunde vikas ihop som ett tygstycke, och när tomtarna vecklade ut den igen befann de sig på en helt annan plats. – Jag antar att ni inte väntar på mig, sade jag. – Du följer med, svarade Algot. – Jag springer inte genom halva landet. – Du behöver inte springa. Vilgot öppnade ryggsäcken och tog fram ett mörkgrönt tygstycke med två remmar. – Reseficka, sade han. – Tänker du stoppa mig i en påse? – En reseficka. – Det är en påse med ett finare namn. – Den är fodrad. I stället gick jag med på det, vilket jag fortfarande skyller på min nyfikenhet och inte alls på att fickan visade sig vara ovanligt mjuk.
Vi lämnade kvarteret så snart de sista människorna hade gått in. Tomtarna rörde sig först mellan trädgårdarnas skuggor och fortsatte sedan ut mot skogen. Jag såg bara glimtar genom öppningen i resefickan: ett staket som försvann bakom oss, en väg som blev till ett grått streck och trädkronor som gled förbi ovanför. Sedan tog Tilda ett steg in i skuggan under en gran. När ljuset återvände stod vi vid kanten av en sjö som jag aldrig hade sett förut. – Hur gjorde ni det där? frågade jag. – Gammal tomteväg, svarade Algot. Det var ingen förklaring, men tomtar använder gärna sådana svar när de vill låta kloka och slippa berätta hur något fungerar.
När vi till slut nådde fältet stod månen högt över landskapet. Säden böljade i den svaga vinden och såg ut som ett stort mörkt hav. Vid kanten väntade två harar, en gammal grävling och flera möss. Grävlingen hette Rurik och såg ut som om han hade varit bekymrad i större delen av sitt liv. – Äntligen, sade han. Det började för tre nätter sedan. – Vad började? frågade Tilda. – Ljuden. Sedan började stråna röra sig i cirklar, trots att vinden blåste åt ett annat håll. – Hur små? frågade Knut. – Små. – Som eldflugor? – Mindre. – Som mycket små eldflugor? Tilda lade handen på hans axel. – Vi undersöker först och frågar sedan.
Mössen ledde oss in mellan stråna. För djuren var sädesfältet fullt av stigar och gömställen, men tomtarna kunde röra sig rakt igenom utan att bryta ett enda strå. Ju längre in vi kom, desto tydligare hördes ljudet. Dunk. Dunk-dunk. Dunk. Det lät faktiskt som musik långt borta. Algot stannade. – Jag känner igen takten. Tilda såg på honom. – Det gör jag också.
Vi kom fram till en liten öppen plats mitt i fältet. Där stod ett tiotal tomtar i en ring. En spelade på en fiol som inte var större än en tändsticksask, och en annan slog takten på en tom valnöt. De slutade tvärt när de fick syn på oss. – God kväll, sade han. Tilda lade armarna i kors. – Vad gör ni? – Vi har möte. Knut tittade på de andra tomtarna, på fiolen och sedan på den nedtrampade marken. – Brukar era möten innehålla dans? – Ibland kräver viktiga frågor rytm, svarade tomten med den blå luvan.
Det visade sig snart att det inte fanns något farligt i fältet. De lokala tomtarna hade samlats för att fira att en flock rådjur hade letts bort från en trafikerad väg. Uppdraget hade varit svårt, men det hade lyckats utan att någon människa sett dem. Efteråt hade någon tagit fram en fiol, någon annan hade hittat valnöten och mötet hade utvecklats i en riktning som ingen längre ville ta ansvar för. – Ni har dansat tre nätter i rad, sade Tilda. – Den första kvällen var det en liten fest. Den andra kvällen skulle vi bara städa efter den första. – Jag sade att marken sjöng. – Den har tydligen ganska bra taktkänsla, sade jag.
Nu när vi visste vad som pågick borde uppdraget ha varit avslutat. Tomtarna kunde återvända hem, djuren kunde sluta oroa sig och den lokala gruppen kunde lova att hålla sina framtida möten lite lugnare. Men Knut hade börjat undersöka marken. – Titta här, sade han. Där tomtarna hade dansat var stråna böjda åt samma håll i en bred cirkel. Utanför den fanns mindre ringar efter de olika dansparen. – Det här kommer att synas på morgonen, sade Vilgot. – Vi tänkte resa upp stråna innan soluppgången. – Har ni försökt? frågade Tilda. – Ja. – Och? – De föll ner igen.
Knut gick runt den största ringen och såg alltmer imponerad ut. – Om man gör en till cirkel här och en mindre där blir mönstret jämnare. Tilda vände sig mot honom. – Vi ska ta bort spåren, inte förbättra dem. – Jag tänkte bara att om det redan syns kan det åtminstone se ordentligt ut. Det var naturligtvis precis den sortens tanke som brukar leda till problem.
Medan de andra tomtarna försökte resa säden började Knut försiktigt jämna till en kant. Sedan upptäckte en av de lokala tomtarna vad han gjorde och hjälpte till. Snart arbetade de sig runt ringen för att göra den helt rund. – Sluta! ropade Tilda. – Nu syns den ännu tydligare, sade Algot. Knut tittade på resultatet. – Men den är rakare. Ingen svarade.
Tomtarna skyndade bort från fältet strax före gryningen. De lokala tomtarna återvände till sina orörliga figurer i trädgårdar och parker i närheten. Tilda, Algot, Vilgot och Knut tog samma snabba vägar hem, och jag tillbringade återresan i resefickan med att försöka få bort ett sädesstrå ur pälsen.
När solen steg över fältet kom bonden körande med sin traktor. Han stannade, klev ur och stod länge utan att röra sig. Framför honom låg den stora ringen, de mindre cirklarna och de slingrande spåren mellan dem. Snart kom fler människor. De tog bilder, mätte avstånd och diskuterade vad som kunde ha hänt. En tredje pekade mot himlen och sade något som fick de andra att titta upp. Det gjorde människor nästan aldrig.
När vi kom tillbaka till det gula huset stod Märta åter vid grinden. Hon hade en tidning i handen och läste högt för Sigge. – Mystiska ringar upptäckta i sädesfält, sade hon. Sigge nosade på Algot och viftade på svansen. Ett långt sädesstrå hade fastnat bakom Algots stenlykta. Märta fick syn på det och drog loss det. – Hur har det här hamnat här? mumlade hon. Algot stod alldeles stilla. Märta såg på tidningen, sedan på sädesstrået och till sist på tomten. Under några sekunder såg hon ut som om hon nästan hade förstått något. – Nej, nu får jag ge mig. Hon gick in med Sigge efter sig.
Människorna fortsatte att tala om ringarna i många år. De undersökte marken, jämförde mönster och försökte förstå hur allt hade gått till under en enda natt. De kom fram till många teorier. Ingen av dem innehöll en fiol stor som en tändsticksask, en trumma av valnöt eller en tomte som hette Knut och tyckte att märkliga spår åtminstone borde vara ordentligt gjorda. Men nu vet du bättre.
- Quote paper
- J Mattsson (Author), 2026, De mystiska tomtarna, Munich, GRIN Verlag, https://www.grin.com/document/1761350
