Något har förändrats.
Märta känner nu till hemligheten i trädgården och vet att Algot och de andra ger sig ut när mörkret faller.
Men de nattliga uppdragen blir större och mer märkliga. En gammal kvarn vaknar till liv, ljus vandrar över berget och signaler blinkar över havet.
När tiden börjar gå baklänges och tomtarnas skuggor försvinner står det klart att något större håller på att hända.
Morris följer förstås med. Och den här gången kan även Märta behöva hjälpa till.
En varm och spännande fortsättning om vänskap, mod och hemligheter som blirallt svårare att hålla gömda.
Auszüge aus dem Buch
Signalerna över havet
Märta fick sitt första tydliga uppdrag av Tilda en kväll då vinden redan börjat dra genom träden. Det hände utan lappar och utan de försiktiga tecken som tidigare hade räckt mellan henne och Algot. Hon hade sett Tilda flera gånger på avstånd men aldrig haft henne så nära. Den lilla gestalten bar sin gula lykta högt och betraktade Märta med den allvarliga blick hon brukade använda när någon stod inför en uppgift som inte fick misslyckas.
Hon frågade inte vart tomtarna skulle eller hur länge de skulle vara borta. I stället nickade hon och svarade att ingen skulle röra Algot. Tilda tycktes nöjd, även om hennes ansikte inte avslöjade mycket. Det var ändå ett stort steg. Hittills hade Märta hjälpt till genom att förstå sådant som ingen vågat be henne om. Nu hade hon fått ett uppdrag direkt från den som ledde gruppen.
Jag satt på fönsterbrädan och följde samtalet. När Tilda gått tillbaka till eken såg Märta på mig.
– Skärgården? frågade hon.
Jag blinkade.
Hur hon kommit fram till det tänkte jag inte fråga. Människor som en gång börjat upptäcka samband kan bli förvånansvärt svåra att hålla helt utanför en hemlighet.
Budet hade kommit med en trött havstrut som hette Storm. Han landade på gräsmattan med vingarna snett utbredda och fick kämpa för att inte drivas vidare över rabatten. Långt ute i skärgården hade märkliga ljussignaler setts över havet. De kom i oregelbundna följder från klipporna under en gammal fyr och hade skapat oro bland både fåglar och människor. Modern hade hört ungen ropa underifrån klipporna men kunde inte hitta någon öppning.
Fyren hade slocknat tidigare samma kväll på grund av ett tekniskt fel. Stormen som närmade sig hade fått det gamla drivverket att stanna, och reservmekanismen hade inte gått i gång. Kusttomtarna försökte laga den, men deras verktyg räckte inte till. Människorna trodde att någon befann sig i sjönöd, medan djuren tolkade ljusen som en varning om att hålla sig borta från fyren.
Tilda samlade Algot, Vilgot och Knut under eken. Vilgot gick igenom ryggsäcken och lade ner extra rep, en liten kugghjulstång, två tänger och en burk med något han påstod kunde smörja nästan vilken mekanism som helst. Knut frågade om det även fungerade på kärvande dörrar, frusna lås och gamla köksklockor. Vilgot svarade att burken inte fick öppnas utan hans tillstånd, vilket was klokt eftersom Knut annars sannolikt hade smort någonting redan före avresan.
Märta gick under tiden ut till grinden och flyttade Algots stenfigur närmare muren. Hon ställde en stor kruka framför den ena sidan och en trädgårdsstol på den andra. För en förbipasserande såg det ut som om hon förberedde trädgården inför blåsten. I själva verket skapade hon ett skydd där ingen enkelt kunde granska skuggan vid stenstövlarna.
Algot såg på henne från mörkret.
– Hon har blivit bra på det här.
Märta lade handen på stenluvan och sade att hon skulle vaka över honom. Sedan gick hon in utan att vänta på svar. Hon visste att han inte kunde lämna sin gestalt stående tom särskilt länge efter soluppgången, och det fanns därför ingen tid att förlora.
Vilgot tog fram resefickan. Den här gången lade han i ett vaxat tygstycke för att skydda mot havsvatten. Jag uppskattade omtanken men påpekade att den gärna hade fått kombineras med en mjukare filt. Han svarade att vi var på väg mot en storm, inte till ett pensionat. Jag kröp ner och lade mig så bekvämt som förhållandena tillät.
Resan mot kusten gick först genom vanliga skuggvägar mellan hus, skogar och stenmurar. När vi nådde skärgården blev vägarna mer osäkra. Havet bröt sönder mörkret i små rörliga fält, och varje våg flyttade de skuggor Vilgot försökte använda. Kusttomtarna hade skickat sjöfåglar för att visa vägen. Storm flög främst, medan två tärnor väntade vid nästa ö och en skarv tog över vid sundet där vinden blev för stark för de mindre fåglarna.
Fyren stod på en hög klippö längst ut i en rad mindre skär. Den vita byggnaden syntes tydligt mot himlen, men lanternan högst upp var mörk. Utan ljuset såg tornet märkligt tomt ut, som om det glömt sin enda uppgift. Nedanför fyren rörde sig små ljuspunkter mellan klipporna. Några blinkade två gånger, andra tre och ibland kom en lång följd som svepte ut över havet.
Hon förklarade att den gamla fyrmekanismen hade stannat när en kugge i fyrens drivverk spruckit. Själva lampan fungerade, men utan det roterande systemet kunde ljuset inte svepa över havet. Kusttomtarna hade försökt kalla på hjälp med ett gammalt signalsystem, men de fåglar som bar budet hade inte förstått alla tecken. Några hade dessutom sett lyktorna speglas i vågorna och trott att flera båtar befann sig i nöd.
– Och sälungen? frågade Tilda.
Ebba pekade mot klippans östra sida. Sälmodern väntade där nere i vattnet och cirklade nära en lodrät bergvägg. Ungen hade försvunnit när tidvattnet var lågt. En smal öppning under klippan hade då varit synlig, men nu steg havet och nästan hela ingången låg under vatten. Modern hade hört rop inifrån berget, men varje gång hon försökt simma in hade en stark ström pressat henne tillbaka.
Stormen skulle nå ön inom en timme. Om fyren inte tändes innan dess kunde båtarna i området få svårt att orientera sig. Om sälungen fanns i tunneln under klippan skulle stigande vatten samtidigt fylla utrymmet där inne.
Tilda såg från fyrtornet mot klippan. Två faror utvecklades på samma gång, och båda hade samma tidsgräns.
– Vilgot och Knut följer med Ebba till mekanismen. Algot kommer med Morris och mig till tunneln. När sälungen är ute går vi till fyren.
– Vi behöver fler vid drivverket.
Det var svårt att invända mot det. Vilgot lämnade några rep och en liten lykta till Algot innan han följde med Knut och två kusttomtar in i fyrbyggnaden. Resten av oss tog oss ner mot havet.
Sälmodern hette Freja. Hon låg tätt intill klippväggen och lyfte huvudet över vågorna när hon såg oss. Hennes unge, Loke, hade lekt bland stenarna vid lågvatten och följt en liten fisk in genom öppningen. Kort därefter hade tidvattnet vänt. Freja hade först hört honom ropa nära ingången, men ljudet kom nu svagare och längre inifrån.
Tilda försökte se in genom öppningen mellan vågorna, men tunneln svängde snabbt och försvann i mörker. Algot höll sin lykta nära vattenytan. Ljuset nådde bara några meter innan det slukades av den svarta gången.
Jag lade mig ner mot stenen och lyssnade. Vågorna dånade mot klippan, vinden ven runt fyren och långt ovanför oss hördes metallslag när Vilgot och de andra började arbeta med mekanismen. Under allt detta fanns ett svagare ljud. Först kom ett pip, sedan en paus och därefter ett skrapande som om små fenor försökte få fäste mot sten.
– Han är längre in och högre upp än öppningen, sade jag. Tunneln måste leda till ett luftfyllt rum.
Freja försökte simma in igen, men strömmen vände henne nästan omedelbart.
– Jag kan gå in från sidan om det finns en spricka ovanför vattenlinjen, sade jag.
Tilda och Algot sökte längs klippväggen. Några meter högre upp hittade Algot en smal öppning dold bakom en hängande buske. Den ledde neråt och luktade starkt av salt, tång och våt päls. För en tomte var den för trång, men för mig fanns det precis tillräckligt med utrymme.
Jag kröp in. Gången sluttade brant ner genom berget och blev snart så smal att morrhåren tog i båda väggarna. Under tassarna rann en tunn ström mot havet. Längre fram öppnade sig gången i ett litet bergrum där vatten redan täckte större delen av golvet.
Loke låg på en hylla av sten en bit ovanför vattenytan. Han var liten, blöt och mycket rädd. Varje större våg pressade in nytt vatten genom den lägre tunneln och höjde nivån i rummet. Han kunde inte nå sprickan jag kommit genom eftersom väggen mellan oss var för brant.
När han såg mig försökte han resa sig och gled nästan ner i vattnet. Jag bad honom ligga stilla och sade att Freja väntade utanför. Han svarade att han hade följt en fisk och att fisken inte ens varit särskilt stor. Jag påpekade att dåliga beslut sällan blir bättre av att bytet visar sig vara litet.
Repet räckte fram till bergrummet men inte hela vägen till hyllan. Jag tog mig över en smal kant och nådde Loke just när en våg slog in med sådan kraft att vattnet steg över mina tassar. Tunneln under oss gav ifrån sig ett djupt sugande ljud. Vid nästa våg skulle större delen av kanten försvinna.
Jag försökte få Loke att följa mig mot sprickan, men han kunde inte klättra. Sälar är utmärkta i vatten och betydligt mindre imponerande på branta bergväggar. Den enda möjligheten var att få ner honom i vattnet och styra honom mot ingången innan nästa stora våg fyllde rummet.
Utanför förstod Tilda genom repets rörelser att vi inte kunde ta samma väg tillbaka. Hon och Algot gick ner till havsöppningen. Freja placerade sig nära klippan och väntade på deras signal.
Jag knöt repet runt Lokes kropp så gott det gick och ledde honom ner från hyllan. Han gled i vattnet med ett plask och började genast simma mot fel hörn. Jag kastade mig efter, tog tag i repet och försökte styra honom mot den lägre tunneln. Vattnet drog oss framåt, men samtidigt pressade nästa våg in från havet. Strömmen vände, och vi kastades tillbaka mot bergrummets vägg.
[...]
Natten då skuggorna försvann
Märta hade bara varit gruppens mänskliga väktare i några dagar när de första buden kom. Det började med en stare som landade på köksblecket långt före skymningen och pickade så bestämt mot rutan att Sigge började skälla från hallen. Figuren stod kvar vid ett hus, men skuggan under den hade bleknat tills den nästan försvunnit. Märta hämtade genast sin anteckningsbok och skrev ner platsen, tiden och vilket djur som lämnat meddelandet.
Hon hade lärt sig att det som först verkade vara en ensam märklighet ofta blev begripligt när nästa händelse lades bredvid.
Algot, Tilda, Vilgot och Knut samlades i Märtas kök för första gången. Gardinerna var noggrant fördragna, dörren låst och Sigge hade lagt sig utanför i hallen som om han förstod att hans uppgift var att varna om någon kom. Tomtarna satt på köksbordet bland kartor, anteckningar och de gamla ledtrådar Märta en gång samlat för att avslöja Algot. Nu användes samma noggrannhet för att hjälpa dem.
Märta markerade platserna med små röda punkter på en karta. Först såg de ut att ligga utspridda utan samband, men när hon drog tunna linjer mellan dem bildades en lång böjd sträcka genom landskapet. Den följde inga moderna vägar, järnvägar eller vattendrag. Algot kände ändå igen riktningen. Det var en av de äldsta skuggvägarna, en led som tomtar använt långt innan människor byggde asfaltvägar mellan orterna.
– Den går förbi fältet där sädesringarna uppstod, sade Märta och följde linjen med fingret. Sedan fortsätter den nära stenbron och vidare mot den gamla staden.
Vilgot böjde sig över kartan. Han lade till två svaga streck där skuggvägen delade sig under skogar och höjder.
Hans finger stannade vid ett stort skogsområde där endast en liten fyrkant fanns markerad på kartan. Märta förstorade platsen på datorn. Mellan täta träd syntes taken på en övergiven herrgård. Byggnaden hade stått tom i flera årtionden. Parken var igenvuxen, flera uthus hade rasat och den gamla allén slutade vid en rostig grind.
Märta sökte i arkiven och hittade en tidningsartikel om herrgården. Enligt texten hade människor i trakten länge berättat om natten utan skuggor. Vid vissa tillfällen skulle ljuset ha försvunnit från skogen samtidigt som lyktor syntes inne i den tomma byggnaden. Djur undvek platsen, och människor som gått in bland träden hade ibland kommit tillbaka övertygade om att de varit borta i flera timmar, trots att bara några minuter passerat.
– Ännu en sägen, sade Knut.
– Eller en varning, svarade Tilda.
Märta lade de nya buden bredvid kartan. Samtliga tomtar som saknades hade använt samma gamla väg under de senaste nätterna. Någonstans mellan deras hem och herrgården hade skuggorna brutits. Om det fortsatte kunde fler tomtar bli kvar långt från sina stenfigurer när morgonen kom. De äldre berättelserna sade bara att lyktan först slocknade, därefter försvagades rösten och till sist kunde både skuggan och tomtens kraft börja blekna.
Algot såg ut genom springan mellan gardinerna mot sin egen stenfigur vid grinden.
– Då måste vi hitta dem innan nästa gryning.
Tilda nickade, men hon var ovanligt försiktig när hon lade upp planen. Herrgården kunde vara slutpunkten, men den kunde också vara en fälla. Om någon medvetet stängde vägarna ville den kanske locka dit fler tomtar. Gruppen skulle därför resa tillsammans men hålla sina lyktor dämpade. Märta fick stanna hemma med mässingsbrickan och kartan. Om signalerna från gruppen ändrade riktning skulle hon följa dem och markera var skuggvägarna bröts.
Knut frågade vem som kunde vilja stänga lederna. Ingen svarade. Tomtarna hade mött missförstånd, gamla mekanismer och naturfenomen under sina tidigare uppdrag, men aldrig någon som tycktes arbeta mot dem med avsikt. Ändå fanns det tomtegrupper som levde isolerade och sällan hade kontakt med andra. De flesta skyddade sina egna områden utan att störa någon, men ingen kunde garantera att alla följde samma regler.
– Om en linje slocknar helt, märk ut platsen.
– Och om alla slocknar? frågade Märta.
Tilda dröjde ett ögonblick innan hon svarade.
– Då väntar du inte på oss. Du skickar bud till alla tomtegrupper du kan nå genom djuren.
Märta nickade, men jag såg på hennes ansikte att hon redan bestämt sig för att göra mer än att bara vänta om det värsta inträffade.
Resan började längs välbekanta skuggor mellan husen, men redan efter några kilometer märktes förändringen. Vägar som tidigare varit djupa och tydliga låg tunna över marken. Vid en gammal stenmur tog skuggan plötsligt slut mitt under ett träd, trots att månen stod bakom grenarna. Vilgot stannade och prövade med lyktan. Det gröna ljuset från Algot nådde fram till kanten men fortsatte inte in i mörkret på andra sidan.
Vi fick gå runt genom en bäckravin och följde sedan en smalare led under granarna. Där låg luften stilla och kall. Inga nattfåglar hördes. Inte ens mössen rörde sig bland rötterna.
Efter en stund fann vi den första saknade tomten. När Algot talade med honom lyfte han huvudet långsamt och sade att han hette Folke. Han hade varit på väg hem från ett uppdrag när skuggvägen framför honom blivit svart och hård som en vägg. När han försökte vända hade även vägen bakom stängts. Han hade vandrat genom skogen tills lyktan nästan slocknat.
Vilgot använde en droppe av den glödande oljan för att få liv i lågan. Tilda skickade Knut och två lokala djur med honom mot en alternativ väg som fortfarande var öppen. Knut protesterade först eftersom han ville följa med till herrgården, men Tilda påminde honom om att räddningen av en tomte var lika viktig som att hitta den som orsakat faran. Han accepterade uppgiften, även om han såg tillbaka flera gånger innan skogen slöt sig bakom dem.
Under lukten av fuktig jord, granbarr och gammalt murbruk fanns en annan doft. Kall metall.
Jag följde lukten till en mossig sten där en tunn järntråd löpte ner i marken. Vilgot grävde försiktigt med sitt verktyg. Under mossan fanns en smal metallskena. Den försvann genom skogen i riktning mot herrgården.
– Det här är inte ett naturligt fel, sade han. Någon har lagt ut ett system längs vägen.
Tilda höll lyktan nära skenan. Ljuset drogs mot metallen som om järnet sög åt sig det. Lågan blev mindre tills hon snabbt flyttade undan den.
Skenorna samlade inte vanligt ljus. De tog kraft från själva skuggvägen och förde den vidare mot herrgården. Ju fler tomtar som försökte använda leden, desto mer kraft drogs ur deras lyktor och stenfigurernas skuggor. De saknade tomtarna hade inte råkat gå vilse. De hade fastnat i ett nät som någon byggt med stor kunskap om hur tomtarnas vägar fungerade.
Mässingsbrickan hos Märta började samtidigt visa en mörk linje från vår position mot herrgården.
Hon markerade den på kartan och såg hur ytterligare två svaga linjer drogs in från andra håll. När hon lade de gamla händelserna bredvid förstod hon något som vi ännu inte kunde se från skogen. Den låg nära platser där ovanligt mycket rörelse, ljus och tomtekraft hade samlats under de senaste uppdragen. Fältet, kusten, bron, kyrkan, kvarnen, fjället, fyren och den gamla staden hade alla varit förbundna med leder som slutligen passerade området.
Någon hade vänt deras egna resor mot dem och använt spåren för att hitta de starkaste vägarna.
När vi nådde den övergivna herrgårdens park såg vi flera lyktor mellan träden. Först trodde Algot att de tillhörde de saknade tomtarna, men ljusen rörde sig i jämna formationer och stannade samtidigt när vi närmade oss. Gestalter steg fram ur mörkret. De bar svarta och grå rockar utan färgade märken, och deras lyktor var täckta av metallnät som gjorde skenet smalt och kallt.
Deras ledare kallade sig Vargan. Han var äldre än Tilda, med ett långt grått skägg och en mörk luva som nästan smälte samman med natten. Bakom honom stod tomtar från gårdar som sedan länge rivits, parker som byggts över och herrgårdar där stenfigurerna flyttats eller slagits sönder. De hade förlorat sina hem och tvingats leva i skuggvägarna utan fasta figurer att återvända till.
Vargan sade att de andra tomtegrupperna hade lämnat dem åt sitt öde. När människorna flyttade deras stenfigurer hade ingen kommit för att hjälpa. Utan egna skuggor hade de blivit svagare för varje år. Nu tänkte de samla tillräckligt mycket kraft för att skapa nya figurer och ett eget hem vid herrgården.
Tilda svarade att de kunde ha bett om hjälp.
Vargan skrattade utan glädje och sade att de hade skickat bud, men att ingen lyssnat förrän skuggvägar började slockna. Han tänkte inte skada någon eller låta tomtarnas lyktor slockna, men han vägrade stänga av systemet innan hans egen grupp fått den kraft den behövde.
– Tomtar har redan varit borta från sina figurer i flera nätter, sade Algot. Deras lyktor håller på att slockna.
– Då kan det vara för sent.
Vargan såg bort mot herrgården. I flera fönster glödde mörka ljus. Metallskenorna fördes in genom byggnadens källare, där kraften samlades i en gammal maskin. Han verkade förstå risken men hade gått för långt för att frivilligt stoppa allt. Hans grupp stod samlad bakom honom, trötta och bleka men beslutsamma. De var inte onda. De var rädda för att själva försvinna och hade gjort andra till fångar för att rädda sig.
Tilda fattade beslutet snabbt. Vilgot skulle tillsammans med de lokala djuren söka efter de saknade tomtarna och föra dem mot öppna leder. Jag skulle följa honom eftersom jag kunde känna metallens riktning även där skenorna låg under marken.
- Quote paper
- J Mattsson (Author), 2026, Natten då tomtarna vaknade, Munich, GRIN Verlag, https://www.grin.com/document/1762365
